Boris Pahor
Nekropol
ett utdrag ur romanen

Jag såg just hur Tola gick utför trappan framför mig och muttrade för att det utmärglade liket gled på den tygklädda båren och stötte honom i ryggen med den rakade skallen. Jag var glad att liket inte kom när mig då, och med svårighet rörde jag på benen och lyfte upp handtagen så att jag inte skulle slå knäna i dem. Varje gång en naken mumifierad kropp skulle flyttas från sin halmmadrass till bårens grova, prickiga tyg gjorde jag det ju enkelt och naturligt; men jag tålde inte att den avlidne kom när mig när vi bar honom nerför sluttningen. Det vill säga, levande celler har inte något emot döda celler om beröringen är medveten, om den beror på deras verksamhet, på livets benägenhet att fly mittpunkten; men de tål inte inverkan utifrån, död vävnad som av sig själv tränger sig på den levande och spänstiga cellvävnaden. Men det är nog inte någon typisk lägererfarenhet; i vardagslivet gäller antagligen samma sak. Men jag frågar mig vilka bilder besökarna som hopar sig kring guiden kommer att se för sitt inre; bara stora förstoringar av bilder på en massa rakade skallar, utstående kindben och käkar som liknar nyckelhål upphängda inuti barackerna skulle möjligen kunna framkalla en ungefärlig bild av den tidens verklighet i besökarens fantasi. Nej förresten, inga skärmar med bilder kommer någonsin att kunna återge sinnesstämningen hos en människa som upplever att hans granne fått en aning mera gul vätska i sin plåtskål. Naturligtvis skulle någon kunna avbilda ögonen och ge dem den särskilda livlösa blick som åstadkoms av hunger; men han skulle inte kunna ge liv åt oroskänslan i munhålan eller åt strupens ofrivilliga lustar. Hur skulle då bilden alls kunna visa de verkliga nyanserna hos den osynliga inre kampen, där inlärda regler för gott uppförande redan för länge sedan kapitulerat för magens epitels gränslösa tyranni. Nej, jag vet ju inte vilken slemhinna som dominerar, kanske spelar matstrupens vävnad huvudrollen; men jag vet att min hund Žužko, som jag annars tycker om, blir motbjudande när saliven börjar rinna till i hans mun och han oroligt sväljer den, samtidigt som han just sådär otåligt håller fram framtassarna. Då ser jag honom i ögonen och säger till mig själv att han på något sätt är besläktad med mig, fastän han sitter på bakbenen och jag på den allra nyaste skapelsen från möbelfabriken i Kras. I vilket fall som helst skulle bara celluloiden i en filmkamera kunna fånga kampen mellan de randiga uniformerna i den trånga bikupan på morgonen då de kommer ner från trevåningsbritsarna och trängs i waschraumet för att få tag i ett par träskor med hel överdel, så att de inte skall ramla av i snön, i lervällingen eller mitt i vattenpölarna. Bara en film skulle kunna fånga den omilda hand som i enlighet med regeln om härdande trycker in den magres klotformade huvud under strålen, och revbenen i hans bröstkorg knarrar som en uttorkad resväska av rotting när den ordergivande handen ännu mera bestämt kröker hans rygg. Utanför råder samtidigt en kall gryning så att utgången är som en smal öppning till en svart avgrund, dit man blir tvungen att bege sig vilken stund som helst. Och mitt på dagen den månghövdade massan som på grund av sin hundrafaldigade drift krälar och förflyttar sig och till luften mellan träväggarna avger en vibrerande energi som frigörs just genom väntan på sleven med den vattniga, men varma energikällan. Och ögonblicket då alla de rakade huvudena är böjda över träskedarna. På samma sätt den zebrarandiga myrstacken som om kvällen lägger sig att sova, men först måste rulla ihop sina grova plagg till ett knyte, innan det går att fly in i det iskalla rummet med halmmadrasserna; men dessförinnan skall var och en ställa sig på en stol så att han som håller en sladdlampa i vänsterhanden kan undersöka skrevet. Hår finns det i vilket fall som helst inget, eftersom det redan avlägsnats av barberarens rakkniv, men i toppen på de nya färska stråna har kanske ändå en gnet bitit sig fast. På så sätt utsätts den belysta penisen liksom för en ny hedersbetygelse mitt bland de kryllande kropparna vars skjortor går till naveln, medan de hårlösa huvudena av någon outgrundlig anledning påminner om efterblivna. Nej förresten, i det ynkliga undersökandet av skrevet finns det inget av den vördnad som i Pompeji gjorde att fruktbarhetstecknet höggs in ovanför husdörren; det handlar bara om en ritual varmed makthavarna försöker begränsa sin rädsla för löss och tyfus. Därför har ljuset överraskat en sparv som dött av svält i sitt bo innan den ännu fått fjädrar, och nu rör den sig dött genom handens rörelser, då den utför förhörsledarens order. Det är verkligen bara en filmkamera som troget skulle kunna fånga sådana sekvenser, stanna upp på den långa kabeln, följa den till glödlampan och det utmärglade skrevet, och plötsligt filma de tvåbentas rakade huvuden då de trängs för att snabbt kunna fly in till vilan i den kalla gravkammaren. Men kanske är det lika bra att det inte fanns något sådant filmande öga, för vem vet hur dagens människa skulle ha uppfattat den flock av halvnakna varelser som i tur och ordning går upp på stolen medan de andra stirrar skrämt, eftersom de inte kan tro att den belysta, rakade och skrumpna gynnaren verkligen är upphovet till alla de talrika exemplaren av den tvåbenta rasen. Det är nästan lika bra att det inte finns någon sådan film, för i dag skulle någon kunna uppleva de utmärglade varelserna med de bara skreven som en hop dresserade hundar som deras herre med lätthet tränat så att de skall stå på bakbenen på en stol och nosa på varandras skrev. Men den tjocka massan var bra mycket kompaktare och rörigare under de perioder då det i barackerna rådde karantän på grund av tyfus, som inte längre var ett avlägset spöke, utan vardagens verklighet. Då förekom varken morgon-, middags- eller kvällsuppställningar, inget långdraget stående på morgonen, medan de led som var redo från andra terrasser gav sig av till stenbrottet; sysslolösheten innehöll nu inte ens de rörelser som gav ett intryck av ett slags växelverkande vågrörelse medan man höll på att torka bort. Visserligen var det regelbundna kommandet och gåendet i verkligheten bara loja strömmar i ett dött hav, men med sina rytmiska rörelser innebar det en vag känsla av meningsfull sysselsättning. Och instängdheten under karantänen innebar fullständig avsaknad på planerad aktivitet. Till och med taggtråden och dess elektriska ström avlägsnade sig då i fjärran, och baracken var en boplats av trä för spetälska på en ö, varifrån det sista mänskliga skeppet i tysthet och för alltid tagit avsked.

* * *

En grupp med guide kommer hitåt, därför beger jag mig åt andra hållet. Solen är hela tiden julivarm, gruset knastrar under sandalerna så att det med sitt ljud frambringar bilden av en gångväg i en park på en söndag. Den bilden jagar jag naturligtvis bort, men samtidigt känner jag att det är fel att besökarna får sina intryck i en sådan behagligt varm och lugn, nästan drömsk atmosfär; de borde gå omkring på planen, som döljs där nere av en hög ridå av mörka träd, sådana dagar då terrasserna befinner sig i våldet på halvdager, regnskurar och stormvindar. Naturligtvis kan man inte jämföra regniga dagar med vinterdagar, då benen i kroppen är ännu stelare på grund av snön, så att de förlorar balansen i de halkiga träskorna. Vita trappor är bra mycket mera obarmhärtiga. Och barackchefen skriker hela tiden lika hysteriskt – Skynda på, skynda på! – och jagar ut de magra zebrarandiga stackarna från baracken med sin batong så att de ramlar utför trappstegen och de nakna anklarna blir nedstänkta av regnvatten som i mörkret skvätts upp från pölarna av träskor och av fötter som inte längre har några träskor. Sedan, på uppställningen, hänger det randiga tyget över ryggen som en blöt tidning. Men en blöt död är i alla fall mindre våldsam, mindre kraftfull än en frostdöd, i synnerhet om man på grund av kampen mot löss och tyfus måste springa till tvättrummet mitt i natten. Naturligtvis värmer inte språngmarschen nerför trappan kropparna, utan utlämnar dem ännu mera att omfamnas av vinden från bergen, medan träskornas slag mot stenarna ljuder som knallar orsakade av frostspänningar. Där, framför den dystra baracken, skyndar sig sedan den förvirrade skocken att klä av sig, medan det från andra sidan av sluttningen, från andra sidan taggtråden kommer ett skall som korthugget skär genom natten så att svarta bitar av mörker faller ner i intets oändliga avgrund. Skynda på, skynda på – jagar en kolerisk röst på, medan ljuden från utsidan blir alltmer uppretade som om näsborrarna på det månghövdade vilddjuret just fått känna doften av naken hud som förs av vinden på nattens skuldror. Men trots barackchefens rop är dörren till tvättrummet stängd så att glödlampan ovanför ingången lyser upp de många skallarna och de utmärglade revbenen, medan händerna skyndar att vika samman sina trasor, som de knyter ihop till knyten. De klubbformade lemmarna darrar och flyttar tyngden från det ena benet till det andra och gör små hopp för att undgå vinden; och när knytena är hopknutna med de snören som tidigare höll ihop byxorna i midjan, gnider de magra människorna sina armar och lår och famnar om sina skuldror med armarna i kors och trycker hakan mot de korslagda armarna. Sedan släpper de snabbt ner dem igen och lägger händerna på magen, på bröstet och på magen igen. Någon har satt sig på huk och lagt armarna om knäna, och eftersom den skarpa vinden piskar mot ryggen på honom och han inte kan vända sig om för att skydda den, reser han sig rakt upp och täcker svanken med baksidan av händerna; hans kropp rör sig i dunklet som byken i händerna på en osynlig tvätterska, och den nakna hjässan vänder sig med ryckande rörelser bort från vinden. Dörren är fortfarande stängd och i skogen börjar en uggla hoa, som om den plötsligt vaknat i ett barns uppskrämda fantasi, då det fullständigt levt sig in i mormors saga. Marken är överhöljd med trasor och ur dessa växer det upp nakna vita kroppar. Och här och där böjer sig en kropp plötsligt ner och rycker åt sig en hög med trasor och trycker dem mot sin hud; sedan lägger han dem långsamt och försiktigt på magen och på bröstet för att fånga de sista spåren av kalorier som hans hud avgivit till juteväven. Till sist kramar händerna byltet hårt och pressar det krampaktigt mot kroppen som böjer sig ner och närmar sig låren och knäna, som en målvakt i fotboll, då han fångat bollen och böjt sig över den som en larv. Men ganska många av dem kan inte stå upp, eftersom de samtidigt med trasorna har klätt av sig de sista krafterna, därför har de satt sig på huk på byltena; och de som står med nedböjt huvud och händerna invid kroppen utgör utmärglade förebilder, den pinnsmala urförebild som alla kommer att tvingas bli lika. På deras barkaktiga hud, som är svept kring deras revben, kastar ljuset från glödlampan ovanför ingången oroliga skuggor. På människornas bröst spelar samtidigt den iskalla vindens fingrar ett stilla harprekviem som genast slits i stycken av schäfrarnas tänder. Men plötsligt fylls natten av mänskliga skall. Skynda på! Skynda på! Eftersom dörren nu öppnats och varm ånga väller ut och med den även nakna kroppar. Skynda på! Skynda på! Men nu är ropen överflödiga, för det vita och heta molnet är en ohejdbar lockelse för de springande skuggorna som jagats på flykt av natten bland bergen, och nu fyller de snabbt det fyrkantiga rummet med droppande duschar i taket. Och inget upprör dem, utan de känner sig nästan glatt välkomnade av barberarnas rop, när dessa var och en kallar den invällande skocken till sin stol och viftar med rakkniven i luften, så att ljuset från glödlamporna blänker mot knivbladen, som om dropparna från duschen slog gnistor mot det ljusa stålet. De nya gästerna förflyttar så med tillfredsställelse kroppen i värmen, sätter sig på stolarna och överlämnar sina huvuden till kniven, som avlägsnar det kvartstumslånga håret, eller så står de och barberaren sitter på huk vid deras knän och navigerar skickligt med sin rakkniv i det magra skrevet som i en komplicerad hamn. Och den högljudde Figaro plockar än skämtande, än förargat de utmärglade fjäderfäna som kommer att utarmas ännu mera innan tiden är mogen för att låta ugnen förinta dem. Sedan far kniven runt i de ofruktbara groparna till armhålor, samtidigt som den andre regissören doppar en stor murarpensel i en kanna och stryker de rakade skreven så att händerna snabbt fattar tag om de smärtsamt brännande ställena och trycker, trycker, trycker, för att kväva en verklig eld. Och samtidigt småhoppar de för att med dessa rörelser avge en del av strålningsenergin; barberaren har under tiden satt det gamla skelettet på stolen eftersom han annars inte kan komma åt. Se så, gamle man, uppmuntrar han honom, men trästoden vaggar till höger och vänster för att när som helst tumla ner på det våta cementgolvet med ljudet av en famn småved som faller till golvet framför eldstaden. Verfluchter, ropar barberaren argt och håller honom i armen så att han inte skall tappa balansen och falla; och då sträcker den gamle pinnen svagt på sig. När de till sist lägger honom på golvet ligger där redan även andra på rygg. Eftersom det nu kommit strålar från taket hoppar en skog av kroppar runt i det kokheta regnet och skrubbar armarna med en hård tvål som genast går i bitar så att det bildas små gula bäckar på cementen, som regnvatten som färgats av lerjorden vid ett skyfall. Men för kroppen är det behagligt att slickas av så många varma tungor, och minnet av den nattliga bergsluften försvinner för ett ögonblick och tanken är inte medveten om att det under tvättrummet finns en ugn, där eldaren natt och dag lägger in mänskliga vedträn. Och även om kropparna skulle komma på tanken att han kanske inom kort kommer att värma vatten på samma sätt med dem också, skulle njutningen som den fuktiga värmen erbjuder ändå vara stor. Och de skyndar sig att tvåla in sig eftersom det inte bränner i skrevet längre; bara munnarna på dem som ligger på rygg på cementgolvet rör sig i betydligt långsammare takt. Det är som om de drar andan genom hela sina utmärglade lemmars längd, från fötterna som försvinner i ångan och sträcker sig till världens yttersta gräns; och över deras snyftande faller heta droppar som splittras mot de glasartade pupillerna och de uppspärrade tänderna. Men även för dem måste ordningsreglerna gälla, därför skrubbar nu de som redan är färdigtvättade den fjälliga huden på dem som ligger, som om de skurade ett skrovligt golv, som om de tvålade in ytan på torkad fisk. Och en böjd kropp står på huk på cementen bredvid en utsträckt kropp och vattnet stöts bort från den rakade skallen som från ett stenhuvud i en romersk fontän, och under kroppen som ligger rinner en gul rännil. De kroppar som står vid väggen torkar under tiden fukten från huden och det ser ut som om de vinkar med vita näsdukar som en hälsning till dem som ligger, eftersom de själva ännu inte står på tur den här gången. Men i verkligheten tänker de inte på något annat än att fly, eftersom – titta – dörren har just öppnats och de måste rusa ut, och de aggressiva ropen – skynda på, skynda på – skär också genom natten på nytt. Vid dörren fattar handen så tag i byxor och jacka och träskor och skjorta så att kroppen snabbt kan rusa uppför trapporna. Skynda på, skynda på – eftersom piskrappen viner mot den just tvättade huden och bara de kraftlösa är kvar vid dörren och darrar då de försöker ta på byxorna. Skynda på, skynda på – men ändå hinner du för ännu ett ögonblick stanna kvar i det dimhöljda rummet och förlänga den varma omfamningen medan det faller enstaka droppar från duscharna liksom de sista dropparna av livets saft. Över cementen släpar någon en pinnsmal kropp som slutat andas, och barberarna kallar redan skrikande till sig nyanlända, så att det till sist verkligen blir tvunget att springa efter flocken som naken jagar i väg uppför trapporna och fångar träskor som ramlat av och plockar upp tappade byxor och stoppar in dem under armen igen. Barackchefens rop hörs nu långt där nere, där vid den baracken, eftersom den skingrade  flocken redan är på första och andra och tredje terrassen, och några är ännu högre uppe och kommer fortare än de andra att bringa sitt skinn i skydd av baracken på fjärde terrassen.

Översatt av Morgan Nilsson
i september 2004